En artikel av Jörgen Frithof, tidigare publicerad i Våra Katter 04, 2004.

Tack Jörgen, för att jag får visa din färgresa här på min hemsida.

IC S*Wildwood's Imer

”Skogkattens X-färger för nybörjare”

eller ”hela färgskalan runt på 12 år”

-    en resandeberättelse

     från en som åkt med ett stycke

”X-färger” (”x” som i ”icke godkänd färg”) på skogkatt har under årens lopp blivit något av en följetong i kattvärlden. Främst bland skogkattfolk naturligtvis, men knappast någon som befunnit sig i kattsvängen under det senaste decenniet har kunnat undvika att höra åtminstone något om de mystiska färgvarianter som dök upp bland skogkatterna i början av 90-talet, och som har fascinerat, irriterat och förbryllat flertalet som gett sig i kast med dem. Ja, inte ens de mest genetiskt kunniga vi har inom kattvärlden har kunnat komma med något entydigt svar på frågan om vad dessa avvikande färgvarianter egentligen orsakas av. Buden har varit många under årens lopp, och jag tror nog att det är lämpligt att starta rundvandringen i ”x-färgernas” förtrollade värld med en historisk tillbakablick.

            År 1992 föddes en kull kattungar i Dalarna i S*Wildwood’s katteri. Inget konstigt med det, skogkatten har varit och är fortfarande väldigt populär i detta vackra landskap, men två av kattungarna hade en annorlunda, rödaktig färgnyans. Den ena, S*Wildwoods Iros, var aprikosliknande i färgen och den andra, S*Wildwood’s Imer, var blekare, och påminde nästan om en ljus blåsköldpadda i tonen. Pappan, S*Amazona’s Camilo, var bruntabby (n 22) och mamman, S*Wildwood’s Humla var blåspotted (a 24), så någon teoretisk möjlighet att dessa två kattungar skulle vara sköldpaddshanar förelåg inte. Som sagt var, färgerna verkade milt sagt väldigt annorlunda, men när det var dags för registrering valde man trots allt att registrera de båda som bruntabby (Iros) respektive blåtigré (Imer).

            När kattungarna var runt fyra månader var det dags för den allra första omregistreringen. Uppfödaren, Sylvia Erikers, rekommenderades att omregistrera Iros till svartgoldentabby (ny 22). Men denna omregistrering verkade inte räcka ända fram. När de båda kattpojkarna började närma sig ettårs-strecket föreslogs det att de var chokladtabby (b 22) respektive lila-spotted (c 24). Imers tigrering hade brutit upp i spottar, därför valde man att omregistrera hans mönster. Och inte nog med att dessa katter fick ändra färg igen, i och med denna sistnämnda omregistrering kunde bröderna inte längre ställas ut med certifikaträtt, eftersom choklad och lila sedan 1989 omnämnts i FIFes standard för skogkatter som icke tillåten färg.

            Allt eftersom tiden gick föddes det efterhand fler katter med dessa annorlunda färger, och alla kunde spåras bak till EP & GIC Niros Dunder, född 1983 och Kløfterhagens Babuschka, född 1981 (med undantag för några som idag mig veterligt är registrerade som choklad, exempelvis vissa katter från (N) Norodden. Jag återkommer till dessa senare). Dessa katter registrerades också som choklad respektive lila.

            Inte heller denna omregistrering befanns vara tillräcklig. I mitten av 90-talet höjdes röster som talade för att choklad och lila inte kunde stämma, utan dessa katter föreslogs vara cinnamon respektive fawn istället. Under 1998 genomfördes ett färgbestämningsseminarium i Köping, och där fann man att det fanns en betydligt större färgmässig likhet med cinnamon (o)- respektive fawnfärgade (p) abessinier/somali än med choklad- och lilafärgade brittiska korthår.

Sagt och gjort, det var dags för ytterligare en färgändring: nu var de alltså cinnamon och fawn istället. Inte heller dessa färger gav någon möjlighet till certifikaträtt på utställning, från och med 1994 fanns även cinnamon och fawn med i standarden som icke godkända färger.

            Nu fick man dessutom en helt annan typ av diskussion kring dessa färgers ursprung. Eftersom det helt logiskt sett ansågs som betydligt mer troligt att cinnamon och fawn hade kommit in i skogkattens genpool genom någon typ av inblandning av abessinier eller somali än att en mutation som gett dessa färger hade ägt rum började man spekulera vilt kring hur detta hade gått till. Vissa ansåg att färgerna måste kunna härledas bak till katternas gemensamma nämnare - Niros Dunder och Kløfterhagens Babuschka, andra misstänkte att det måste ha skett någon typ av medveten inparning med abessinier/somali någonstans under vägens gång. Debatten blev ömsom både het, intensiv och inte alltid helt schysst – som det kan bli när många känslor är inblandade.

Dessutom fanns det vissa olikheter och frågetecken runt färgerna. Dels fanns det en svart bas, ofta i form av svarta hårstrån på svans och/eller rygg på de cinnamonfärgade skogkatterna (blå på de fawnfärgade), något man inte fann motsvarighet till hos abessinier och somali, dels kunde man inte finna några non-agouti cinnamon-/fawnfärgade skogkatter, vilket var väldigt förbryllande.

            Cinnamon- och fawn-perioden kulminerade år 2000, då SVERAK skickade ett förslag till FIFes generalförsamling som gick ut på att man ville att skogkatten skulle godkännas i färgerna cinnamon och fawn (under FIFes GA lades även choklad och lila till). Delar av skogkattvärlden reagerade starkt emot förslaget, av väldigt skilda anledningar. Personligen upplevde jag något av en lojalitetskris under denna period. Jag satt med i SVERAKs styrelse, och skulle följaktligen backa upp SVERAKs förslag. Samtidigt kände jag att ju mer jag såg av dessa färger, desto mer säker blev jag på att vi höll på att begå ett stort misstag. Jag kände att vi var på väg att godkänna färger som inte fanns. Jag tyckte personligen att dessa katter hade all rätt i världen att ställas ut med certifikaträtt – men inte som cinnamon och fawn. Jag engagerade mig i styrgruppen för de uppfödare världen över som inte ville få färgerna godkända, och debatten blev hetare än någonsin.

Förslaget röstades ned med en rösts marginal. Senare samma år gjordes en parning mellan en skogkatthona som registrerats som cinnamonspotted och vit med en fawn somalihane, och resultatet slog ner som en bomb.

Två ungar föddes, en blåtickad och en svarttickad, ett färgutfall som skulle ha varit fullständigt omöjligt om honan varit cinnamon. Det stod nu helt klart bortom alla tvivel att de ”x-färgade” skogkatterna INTE var cinnamon och fawn, vilket bland annat ledde till att den tidigare så heta debatten om abessinier/somali föll platt till marken och kyldes av rejält. Teoretiskt fanns ju naturligtvis fortfarande möjligheten att vissa skogkatter skulle kunna vara cinnamon/fawn och andra inte, men i praktiken var det ingen fruktbar teori. Nej, cinnamon/fawn var det inte, men vad var det då? Vad fanns det för möjligheter kvar?

Det spekulerades bland annat om något som kallas ”dilute modifier” (Dm) kunde vara inblandat. ”Dilute modifier” antas vara en gen (eller eventuellt en polygenetisk effekt (=samverkan mellan flera gener)) som verkar på diluterade färger och får dem ändra nyans, och det argumenterades för att det kanske kunde antas att genen (effekten) kunde ha inverkan även på fullfärger.

Andra menade på att ”x-färgerna” inte var något annat än en polygenetisk effekt där basen var de traditionella färgerna. I Sverige togs det generellt fasta på det faktum att man dels inte funnit några non-agouti ”x-färgade” skogkatter, och dels att det fanns en till vissa delar stor färgmässig likhet med golden (y), och många ”x-färgade” katter registrerades om till svartgolden och blågolden, vilket medförde att dessa katter efter cirka 10 år i ”certifikatkarantän” återigen kunde tävla tillsammans med de andra godkända färgerna. Dock fanns det även olikheter, bland annat kunde ”x-färgerna” förekomma tillsammans med silver, något som per definition (i alla fall i enlighet med den mest förekommande definitionen, det finns ett antal…) är en omöjlighet för golden.

            Under hela tiden hade det gjorts olika försök att ta reda på vad dessa färger egentligen var för något. Först försökte några skogkattsuppfödare (varav jag var en i styrgruppen) hänga på något som kallades ”Feline Genome Project”, ett projekt startat på amerikanskt initiativ som gick ut på att man skulle göra en ”genmapp”, en genetisk karta över katter, få blodprov tagna på ”x-färgade” skogkatter, för att se om det eventuellt kunde finnas några genetiska skillnader i förhållande till ”normalfärgade” skogkatter. ”X-uppfödarna” i framför allt Sverige ställde upp mangrant. Försöket gick totalt i stöpet, då instruktionerna för blodprovstagningen tydligen var bristfälliga, så blodproven var obrukbara vid framkomsten till USA. Det är heller inte klart om det hade gått att få fram något från blodproven, även om de varit dugliga.

Sedan fortsatte delar av ovan nämnda grupp med att ta hårprover från ”x-färgade” skogkatter, och skickade till Dr Heather Lorimer , känd amerikansk kattgenetiker, för analys.

Tyvärr kom hon bara med en delrapport, men den var i sig väldigt intressant. Dels fick hon prov på hår från en katt från (N) Norodden som var registrerad som choklad, och hon ansåg att den hade en ”dålig” svart färg (se ovan angående ”x-färgade” katter som inte har Niros Dunder och Kløfterhagens Babuschka i sina stamtavlor). Då skogkatten inte avlas för kvalitet på färg kan detta på ett naturligt sätt bli effekten. Dessutom ansåg hon att även de ”vanliga x-färgade” katterna hade svart (eller blått om de var diluterade) som basfärg, och hon föreslog att det annorlunda färgutfallet kunde bero på en mutation av agoutigenen. Tyvärr, som sagt, hade hon inte tid att slutföra sin analys.

            Under 2003 hände det så någonting i Tyskland, ett land där många uppfödare fattat tycke för ”x-färgerna”. En tysk veterinär, dr Frank Langewische, tog, tillsammans med tyska ”x-uppfödare” fram en teori som byggde på att ”x-färgerna” var egna färger, orsakade av något de kallade för ”black modifier”, och färgerna skulle kallas för ”fox” respektive ”blue fox”. Dessa namn blev sedermera reviderade till ”amber” och ”light amber”. Det fullständigt revolutionerande i teorin var att man ansåg att det även fanns non-agoutivarianter. Det föreslogs att de katter som hade mörka nosspeglar skulle vara non-agouti, och dr Langewische ansåg sig ha starka indikationer på att en viss hankatt, Aragon aus Broetzingen, skulle vara non-agouti, då han parats med en non-agouti hona, och fått 5 stycken non-agouti kattungar.

            Vi började även leta runt i Sverige, och fick napp på en kull mellan en rödsmoke hankatt (S*Runsvik’s Hobbe) och en svartsmoke honkatt (S*Krusmons Caliterra), där minst en av kattungarna verkar se ut som en ”x-färgad” katt med mörk nos (S*Krusmon’s Golden Gate).

Det hela slutade med att tyskarna skrev ihop ett förslag och skickade in till FIFes generalförsamling, och i maj i år godkände FIFes generalförsamling färgerna amber och light amber på norsk skogkatt. Från och med den 1 januari 2005 kan katter registrerade i dessa färger ställas ut med certifikaträtt på FIFes utställningar.

            Har vi nu äntligen nått slutet på resan? Vet vi nu säkert att katterna kommer att vara registrerade på det här viset?

Jag vet inte. Men själv jag tror att det finns en bra chans att den här lösningen kan fungera. Vet vi nu allt om genetiken bakom? Vet vi vad som orsakar det här färgutfallet?

Nej, det vet vi ännu inte. Helt klart är att vi ännu inte sett det genetiska slutet på gåtan med de mystiska skogkattfärgerna. Men det hindrar i sig inte katterna från att få ställas ut med certifikaträtt.

Själv tänker jag i alla fall nu ta en kort paus från färgresandet. <

Några bilder på amber katter från S*Sannafjället, första bilden är på deras mamma Repris

S*Wildwood's Repris DM, nt 24,

Int. Ch S*Sannafjället's Flora ats 09

Grand Int. Pr S*Sannafjället's Guldus nt 09 24

Grand Int. Ch S*Sannafjället's Disa  nt 24

S*Sannafjället's Glimma nt 09 24

S*Sannafjället's Gremlin nt 09

S*Sannafjället's Frö at 09

S*Sannafjället's Dara nt 24